Lennart Berglund
Medlem i Avelskommittén, SKF:s Domarkommitté
Lennart Berglund
Forsavägen 8
820 65 FORSA
Tel bostad: 0650-56 70 32
Tel mob:070-69 07 168.
E-post: lennart.berglund@forsa.st
Hej!
Jag har mina rötter I Medelpad och Ångermanland men räknar mig numera som 100% Hälsing. Privat är jag distriktsläkare i Ljusdal och överhuvud (tycker jag själv) för en familj bestående av fru Agneta, döttrarna Emma och Lisa samt sonen Olle och inte att förglömma tre bretonhundar vid namn Mac-Nevis, Suhlegan Lable Five (Sing) och Nobiolo.
Jaktlig skolning fick jag av min far som var järpjägare. Järppipan var hans käraste ägodel och när jag på nåder fått låna den för att träna och då lyckades tappa bort den var arvet i fara. Pappa använde länge en pipa av ben men hade gått över till metall och det var en sådan jag slarvade bort. Han var helt övertygad om att just hans metallpipa var unik. Jag köpte två nya som vi for ut och testade under tryckt stämning. Framgången var omedelbar med svar från flera tuppar och ”ja visst den fungerar men inte var den som den gamla”.
Speljakt på järpe och uppflogsskytte på de orrar och tjädrar man skrämde upp var länge min modell. Så fick vi nya grannar och med dom följde en 2-år gammal Vorster. En genuint positiv hund med rymning som specialitet. Jag fick förmånen att adoptera Max i jaktsammanhang och vips var jag också ripjägare. När Max blev gammal och grå trodde jag att min jaktliga guldålder var över. Jag började jaga älg och åka Vasalopp.
Tanken på en egen hund har alltid funnits där men med en familj där samtliga är allergiska på alla eller olika sätt så kunde jag ju som läkare inte bryta mot gällande rekommendationer. När döttrarna lämnat huset och sonens allergi verkade allmänt beskedlig och älgjakten höll på att tråka ihjäl mig och tiderna i Vasaloppet bara blev sämre så fick det bära eller brista.
Varför det blev en breton är en lång historia som inte saknar sina poänger men den får jag ta någon annan gång. ”Du får aldrig en sådan hund igen” sade Vorster och Pointer ägarna i mitt ripjaktsgäng när Chivas än en gång jagat skiten ur deras hundar. De hade fel. Nuförtiden är det Spey som gör det och om inte tecknen i skyn slår fel så kommer Nevis att göra detsamma. Jag har haft stor lycka med mina hundar och även om det finns många fina och duktiga hundar i andra fågelhundsraser så påstår jag envist att det är något alldeles speciellt med breton. Ingen annan ras ger så mycket jakt och trivsel per kilo.
Hälsningar
Lennart
