Fältjakt Kauhajoki Finland

Jakthistorier och foton – Bidrag från Bretonklubbens medlemmar

Jag (Burre) och Johan Lindahl hade under flera års tid pratat om att göra en fältjakt sent på hösten i slutet av oktober eller början av november då vår egen höstjakt här uppe i Västerbotten vanligtvis är slut.

Vi hade vid ett tidigare tillfälle deltagit på ett av Bretonklubbens fältprov på familjen Canbrings marker på Bolunda så vår erfarenhet av fältjakt var väldigt begränsade. Nu ville vi prova på jakt med vild fältfågel och allt annat runt omkring denna jakt. I första hand hade vi tänkt oss någonstans i södra Sverige men ett annat spännande alternativ hade dykt upp. 

Gyttorp fasan

Johan hade haft sporadisk kontakt med Jyrki Simola från Vasa under ett antal år.  Jyrki som tidigare varit aktiv i Finsk Bretonklubb hade erbjudit oss att få följa med honom på en helg till Kauhajoki med fältjakt under oktober. Naturligtvis var det inte svårt att tacka ja till detta spännande erbjudande speciellt när Umeå och Vasa har bra förbindelse med färja samt att Jyrki skulle hämta oss med sin bil vid ankomsten till Vasa hamn och ordna allt praktiskt kring turen. Bilen packades full med rabiesvacinerade hundar och kosan styrdes mot hamnen i Holmsund.

Efter 4 timmar på Vasabåten var det endast en kort resa på ca 8 mil i bil till jaktområdet i Kauhajoki.  Jaktklubben ”Kauhjoen Metsastysseura R.Y. Kainsto” som Jyrki hade en god kontakt med var de vi hyrde boende av. Jaktklubben bestod i huvudsak av områdets älgjakts lag där få av dess jagade fågel. De hade byggt upp en imponerande anläggning, slakthus, grillkåta, övernattnings stuga på totalt 8 bäddar en samlingsbyggnad med kök, större matplats/allrum och givetvis en ordentligt vedeldad finsk bastu med en liten sjö för bad precis utanför.

Fint boende

Dessutom fanns egen anläggning för uppfödning av fasaner som jaktklubben drev i egen regi. Varje år stödutsattes ca 1000 nya fasaner på markerna för att bättra på den befintliga naturliga stammen av fasaner som fanns.  Det fanns även rapphöns som var en naturlig population. Dock var Rapphönsen inte lovligt vilt då jaktklubben ville att stammen skulle bli större.
Vid ankomsten visade sig att älgjakten var i full gång och skulle så vara under hela vår vistelse.  Med andra ord så gällde det att ha kontroll på hundarna vid de tillfällen som jaktlaget träffades. Ett flertal kalvar transporterade till slakteriet varje dag efter avslutad jakt, allt flöt på bra med våra och jaktlagets olika aktiviteter.

Jaktlaget samlat.

I övrigt så fanns Jyrkis vänner på plats, totalt fyra familjer från helt olika delar av Finnland. Språket visade sig vara ett mindre problem när några pratade bra svenska och de övriga hyfsad engelska. Tre familjer med avkommer efter Jyrkis hund ”Ninja” och den fjärde familjen var ägare till tiken som parats med Ninja. Det hela kan beskrivas som en enda stor återsamling, om man då undantar två ivriga förväntansfulla svenska fjälljägare.

Den första dagen jagade vi tillsammans med våra nyvunna vänner från Finland. Vi startade med ett antal parsläpp på en stor stubb. Resultatet var endast några få markeringar men ingen direktkontakt med fågel. Efter fikat beslutades att släppa hundarna i anslutning till den bäck som rann igenom jaktområdet. Ganska omgående kom första ståndet och jakten blev allt intensivare. Svårigheten var det midjehöga gräset runt bäcken samt att vi hade en stark medvind i ryggen. Man såg eller hörde inte mycket av hundarna när de var inne i det höga gräset. En annan svårighet var fasanernas vilja att springa undan hela tiden.

Det gällde att ligga på när fasanerna sprang undan i ståndet. Ganska likt vår jakt på löpande tjädertupp men snabbare. Vid en av episoderna under dagen hade Johan ett bra stånd med ”Bella”, två hönor gick loss och ett vackert bomskott avlossades. Vi avbröt jakten och samlades runt Jyrki som bestämt menade att det fanns mer fågel i området.

Sagt och gjort, ”Kira” släpptes och inte många minuter senare pep det till och GPS:n rapporterade stånd. Jag och Johan tog med fasta fjällsteg en rask språngmars över åkern ut mot ”Kira” som markerade fågel nere vid bäcken.  Johan var skytt och jag förde hund. Med en djärv avance reste ”Kira” en fasantupp som Johan lät gå en bit ut på ut över fältet innan skottet gick av. En bra träff och fågeln föll som en sten.  Konstigt nog hittades ingen fågel på platsen för skottet men ” Kira” tog snabbt upp ett spår ner mot bäcken. En stund senare dök hon upp med en levande vingad fasantupp i munnen.  Efter en fin avlämning konstaterade vi hur otroligt viktigt det är att ha en fungerande apportör i sin stående fågelhund.

Fasantupp

Efter avslutad jaktdag kunde vi konstatera att det här var riktig jakt som både krävde sin hund och jägare. Hit åker man inte och bara hämtar hem fågel. En annat exotiskt inslag var när vi träffade på några svenska jägare som jagade med pilbåge över stående fågelhund. Förbjudet i Sverige men tillåtet i Finland. Tydligen så skjuter man fasanen på normalt sätt efter att hunden reser fågel, och sällskapet hade lyckats fälla två fasaner över sin Pointer på en vecka.

Jyrki och Burre med fasaner utanför stugan 

Efter en god middag och en lång plågsam finsk bastu med efterföljande bad i isvak avslutades den lyckade jaktdagen med avsmakning av det finska vita vinet och traditionell korvätning i grillkåtan.

Jyrki Badar

Finsk korv

Vid den andra dagens jakt delade vi upp oss i två lag jag, Johan och Jyrki tog den ena sidan och de övriga den andra sidan av jaktområdet. Fasanerna hade sökts sig till vatten och den bäck som rann igen jaktområdet. Svårigheterna var de samma som första dagen d.v.s. det höga gräset och fasanernas vilja att springa undan i hög fart. För att lättare förstå hur svårt det var kan beskrivas i följande episod. Vi skulle till att byta område och gick sakta efter en mindre grusväg. Precis efter att alla hundar och jägare passerat en dikesövergång så vänder sig Jyrkis hanhund ”Ninja” om och fattar stånd.  Jyrki manar på för resning och en fasanhöna går upp. Skott går och hönan faller.  Apport utförs efter regelboken och vi avslutar jakten för stunden.  Trots att tre hundar passerat samma ställe och missat hönan så hittar den fjärde hunden fågel. Vid sumeringen av händelsen är alla överens om hur svår fältjakten kan vara ibland.

”Ninja” apporterar  

”Ninja”

Efter en snabb omflyttning och en kopp kaffe så skulle ett större område bestående av viltåkrar, stubbar och ängsytor jagas av.  En svag motvind fanns och hundarna tog bredd på fältet. En stund senare hitta Bella i ett stramt stånd pekandes ner mot ett stort dike. Sekunden senare släpper Bella sitt stånd och går snabbt efter på löpan nere i diket.  Med laddad bössa så följer Johan efter och efter ca 200 meter stannar Bella åter igen upp i stramt stånd. Efter en precis avance hoppar en fasanhöna ut på åkerkanten och tar till vingarna. Bella är lugn i flog och skott och får senare apportera hönan.

Det mest annorlunda dag två var nog vårt möte med levande mårdhund som fångats i en fälla. Vanligtvis så skjuter man alla mårdhundar man ser men ibland så kasterar man tikar och släpper loss dom igen. Tydligen är detta den bästa metoden att stoppa utbredningen av mårdhund.

Mårdhund

Vid hemresan summerade vi vår jakthelg i Finland som väldigt annorlunda och lyckad, samt att fältjakt är betydligt svårare än man tror.  Man måste ha bra vältränade hundar då det mentalt är tungt för hundarna att springa och leta fågel ute på platta fält. Våra grannar i öster är vekligen gästfria och jättetrevliga. Finsk korv är jättegod och vi svenska fjälljägare behöver träna på att basta!

Sist men inte minst, stort tack till Jyrki som lät oss vara med på det här äventyret.

Anders Burwall och Johan Lindahl

Foton: Johan