Apportering med Kassie (del 4 av 4)

Detta är en artikel ursprungligen skriven för BretonBladet nr 2022-4.

När detta skrivs så är Kassie 11 månader. Vi hade det nog på känn, att det inte skulle bli helt enkelt att få henne dit vi hade önskat vad gäller apporteringen men Johanna strävar på.

De sista månaderna så har fågelträningen på levande fågel varit prio 1 och det att kasta en apportfågel vid varje fågeltagning som hon haft, har vi slarvat med.

Resultatet blev att hon är en ganska så duktig hund på att sköta fågel på ett sätt som vi är nöjda med i den åldern som hon är men, intresset för att ap- portera blev snart lika svalt som en stövare har för en skjuten hare efter ett klingande drev... Hon ville bara fortsätta att leta fågel och då levande fågel.

Tidigare så har nästan all apportering skett på Kassies villkor och hennes spontanitet med att göra matte till lags och att hon tyckt att det är roligt, men nu så har hon blivit så stor att kraven ska/måste börja komma.

Detta är det samma som att hon SKA hämta då hon får kommandot apport.

Inomhus, där det tränas en del är hon idag riktigt duktig på att apportera och hämtar allt hon erbjuds med stor iver och levererar på ett bra sätt. Johanna fick gå tillbaka i träningen, hon tog en slangbit och tränade ”hålla bära” utomhus, under en tid, många, många, men korta träningstillfällen, Johanna ”provkastade” också en dummy utomhus (även inomhus) varje dag och plötsligt en dag så fungerade det även utomhus!

Johanna fick göra om lite hålla-bära-träning även med rapphöna innan hon ville ta den men idag så apporterar hon både rapphöna och fasan! Vi har även skjutit en rapphöna för henne som hon apporterade utan problem!

Nu är ju även det här med apportering en färskvara så det gäller att träna det med jämna mellanrum. Träningstips kommer här nedan!
Det som återstår nu är att kravet ska sjunka in ordentligt, dvs. mera träning 😃

Vi håller inte på att vad folk kallar det för tvångsapportering, dvs. åsamkar hunden smärta eller dy- likt för att den ska ta apportobjektet. Utan det är mer en utnötnings variant med att stoppa in objektet som hon inte vill ta på kommandot apport. En del hundar brukar bli väldigt låga och vill inte alls vara med om detta, de lägger sig ner och näs- tan ser ut som de vill lämna jordelivet, men då gäller det att fortfarande ha orken att fortsätta.

Med beröm i rätt tid (som vi tycker) är den viktigaste biten i detta moment så kommer resultatet och tids nog så kommer vi få en hund som apporterar med glädje, fast man inte trodde på detta. Då det verkar som om slaget skulle vara förlorat och att hunden aldrig någonsin skulle vilja apportera med glädje igen, men detta brukar rätta till sig om man beter sig på lämpligt vis och är envis nog.

Johanna och Kassie

Vi blandar hela tiden med dummis och fågel så att hon inte bara hämtar fågel, då detta naturligtvis är lite mer spännande och lite roligare.

Vi brukar ta till något som vi kallar för Dansk linje. Detta går ut på att man på en slät backe lägger ut ett antal apportobjekt på rad med ca. 5 meters mellanrum så att hunden ser alla. Det är då i olika former, storlekar och vilt och dessa ska tas in i den ordning som de ligger... där finns ju naturligtvis suget att hoppa över den första dummien om det ligger en rapphöna som objekt nr 2 och så vidare. En lite besvärlig övning, men väl värd att prova, det är skoj när det lyckas och hunden blir mer duktig på att göra som husse eller matte vill, för nu är det som sagt i detta fall inte Kassies vilja som bestämmer, utan hon ska göra som Johanna vill.

Att slänga/lägga en dummie eller ett vilt som hunden blir presenterad för första gången kan vara lite korkat... då är sannolikheten för att det ska gå bra lite mindre. Då är det tillbaks på ruta 1, dvs. att stoppa in objektet och se till så att hunden håller på kommando och kan bära och avlämna som man önskar.

Att kasta helt synligt på en slät backe kan också bli lite vanskligt för att många bara springer fram och beundrar det kastade föremålet utan att greppa det. Då brukar vi gömma/kasta dummien/fågeln på ett ställe tex. under en tät gran eller på något ställe där hunden måste gå in och släpa ut objektet för att kunna beundra det. Och berömmet kommer då precis när dummien/fågeln greppas.

Det finns många sätt att göra det på, inget sätt är väl bättre än något annat, huvudsaken är att hunden till slut blir en duglig apportör som man är nöjd med själv. Det ska ju inte vara en jaktprovsdomare som ska bestämma hur min hund ska vara som apportör om jag aldrig kommer att gå på något jaktprov. Men en duglig apportör bör man fixa till, det kräver ju lagen om man ska jaga fågel. Om man skulle köra fast och hamna i ett läge där hunden inte vill så gör vi ofta så att vi håller upp några dagar med träningen med hunden som vi håller på med och gör övningarna med en annan hund i stället. Naturligtvis är då Kassie med, men får bara vara med och titta. Snart nog så blir det tråkigt att bara få titta på och då fortsätter vi. Om man kört lite fast så är det bara till att backa bandet, till något som hon klarar av för tillfället. Det bästa slutresultatet brukar bli när de olika momenten är väl genomarbetade.

Men glöm för all del inte att träna på det fria apportsöket. Dvs. att man kastar ut ett antal dummies /vilt på ett ställe ca. 400 m2 där inte hunden ser sakerna och låt den söka och hämta in dessa i valfri ordning. Har man flera hundar så är det ju faktiskt en utmärkt liten motionsform om man kastar ut ett 20tal dummies i en liten hage och tar en och en hund medan husse eller matte sitter i en solstol med valfri dryck och hejar på. Sämsta apportören får då börja, det blir ju förhoppningsvis färre och färre objekt kvar efter några vändor.

Detta var sista avsnittet som jag kommer att skriva om detta i BretonBladet. Jag skriver inte om hur man ska göra, jag skriver lite om hur VI gör.

Jag säger det igen, hundar är individer och alla behöver olika givor för att komma framåt för att bli duktiga, så... kämpa på och glöm inte bort att det ska vara roligt att ha och träna hund.

Peter Nilsson och Johanna Olofsson
Almkullens Kennel