En alldeles vanlig tur med hundarna i skogen.

En kort historia från dagarna före jul, en alldeles vanlig tur med hundarna i skogen. Som vanligt försökte jag vara ute i god tid för att slippa träffa på andra människor. Orsak till detta är att i mina trakter är rådjursjakten med drivande hundar väldigt populär, framförallt innan det blir för mycket snö i markerna. Det alltid skönt när man har fått ge hundarna den rastning som de kräver, då gärna tidigt innan den övriga familjen och andra så sakta tagit sig ur sängarna.

Morgonuppspelta hundar och jag tog oss med bil ut i markerna, skogsbilsvägen som vi tog var ospårad. Skönt tänkte jag då var vi först på plats och eventuella spår i snön borde vara lätta att se. Den tidigare så trista skogen hade utvecklats till vackert ett vinterlandskap med tungt hängande snö i varje träd. Mängden snö var dessutom rätt, inte för mycket och inte för lite. Konstaterade snabbt att det kunde bli en bra förmiddag i skogen för mig och hundarna.

Efter den sedvanliga dressyrträningen ute på plats så började vi följa stigen ut i skogen. Visste att det fanns fågel där från våra tidiga promenader i höst. Inga stora mängder men ett och annat fågelarbete brukade vi för det mesta få till. Har alltid full utrustning på hundarna vid de här skogspromenarna, GPS:n ska vara laddad och klar. Jakttäcket ska vara på och sist men inte minst så ska visselpipan hänga runt halsen, konstaterade att allt var med.

Jag har för vana att släppa en hund i taget samtidigt som den andra får gå fot. Kopplet finns alltid med, men kommer fram när det blir fågelkontakt. Unghunden fick börja i dag, ivrigt sticker hon iväg på sin första runda. Blir lika förvånad varje gång över hennes glädje över att få komma iväg, det bara spritter i den lilla kroppen. Sally som är inne på sitt andra år har fortfarande mycket att lära men det går framåt, jag tycker att hon började bra i dag med fina slag. Andra släpp med Kira blir som vanligt, hon har varit här förut och vet vad vi söker. Promenaden fortsätter allt längre in i skogen, en och annat spår kan ses i den vita snön. Hundarna släpps fortsatt var och en för sig i lämpliga sökrundor utan att något händer.  Vi närmar oss raskt den tidigare så heta delen av vår runda, där vi tidigare haft kontakt med fågel. Plötsligt markerar GPS:n för att Kira står, kopplet kommer fram och Sally kopplas. Adrenalinet ökar och jag reflekterar snabbt, här var de igen. Vi närmar oss ståndet försiktigt, 100 meter blir 50 meter. Då ser vi det röda täcket och Kira i ett stramt stånd mot en gran. Vi tar om så vi kommer rätt bakom, ståndet är fortfarande stramt. Så smyger vi de sista metrarna fram mot ståndet, Sally sekunderar. Pipan i munnen och så skickar jag på Kira, som tar ett spång rakt in i granen.  Ingen fågel kommer ut men ett hjärtskärande skrik ekar. Vad händer tänker jag och kallar in hunden som snyggt apporterar in en kritvit fullvuxen skoghare till mig. Tankarna svindlar, vad har jag gjort? Haren är död och Kira är helt ”obrydd” över händelsen. Sally verkar inte heller regerat speciellt på händelsen, hon visar inget större intresse för haren. Efter en stunds funderande bestämer jag mig för att inte förstora upp saken, här gäller det att inte befästa något för unghunden.

Packar snabbt ner haren i säcken och börjar ta stigen tillbaka mot bilen. Under promenaden tillbaka till bilen går tankeverksamheten i gång igen. Att jag har jakthundar är verkligen befäst men stående fågelhund på harjakt kan det vara något? Jaktinstinkten kan inte vara bättre, men befäste jag något för Sally. Tittar på Sally som fått gå ut på en ny runda under promenaden hem, nej hon ser inte ut att tappat intresset. Går fortsatt bra med fina slag, bryr sig inte mycket om haren i säcken. Kira är mer bytesmedveten och har stenkoll på mig och säcken med haren. Reflekterar fortsatt över situationen som kan beskrivas som” jakt med hund utan vapen”, det var väl så man jagade förr. Tänker då på när jakten med stående hundraserna började formas, hagelgevär hade de i alla fall inte. Kanske man lät hundarna ta villebrådet och apportera in det till föraren. Hur skulle det annars gått till, den historien får vi nog aldrig svar på. Vid hemkomsten konstatera jag att julharen var bärgad, men av en stående fågelhund!

Hur det kan gå på en alldeles vanlig tur med hundarna i skogen.

Gott nytt år på er fågelhundsägare, eller hur var det nu?
Anders ”Burre” Burwall