skip to Main Content
En Breton Kan Vara Bra Till Mycket, En Berättelse Från Förra Vintern

En breton kan vara bra till mycket, en berättelse från förra vintern


Vi skriver onsdag den 22/1 2014. Temperaturen har stigit till behagliga minus 19 grader. Under hela föregående vecka har kung Bore hållit Norrbotten i ett järngrepp. Minusgraderna har pendlat mellan 31 och 36 här i trakterna kring  Boden.  

Trots den stränga kylan känns de allt ljusare och längre dagarna väldigt positiva. Den långsamt allt högre stående vintersolen sprider inte bara ljus, en positiv energi att leva och att krypa ut ur vinterskalet infinner sig också. 

Underbara vyer med gnistrande snökristaller som speglar sig i den bleka vintersolen lyser upp hela landskapet. Att färdas ute i naturen under dessa förtrollande dagar ger en kick av välbefinnande som nästan är i klass med en förälskelse. När sedan de snöklädda träden står som djupfrysta skulpturer i en vacker isbeklädd sagopark blir åtminstone jag totalt hänförd. 

Tiden att kunna färdas ute i skog och mark med mina bretonhundar Nimbus och Origo har av förståeliga skäl varit något begränsade den senaste veckan. Trots kylan har vi ändå tagit oss ut kortare stunder, upp till en halv- och ibland trekvarts timme har inte varit några som helst problem.

 Vi har främst färdats uppe på Öngårdsberget, ett berg med en underbar utsikt över byn Vittjärv några kilometer norr om Boden. Kylan har dessutom varit något lindrigare när vi varit uppe på lite högre höjd. 

För att underlätta för de vilda djuren har vi passat på att fälla några aspar och sätta ut några saltstenar när vi ändå har varit i farten. Även skogsfåglarna har fått lite hjälp med färskt grus i tjäderbakvalarna. Att åtgärderna har varit uppskattade har tydligt märkts på den ökade aktiviteten i form av spår. Tjäder, orre, älg och hare har rört sig kring det vi har försökt att bistå med. Naturligtvis har även räven visat sig, så också Mickel har fått lite hjälp. 

Just denna morgon blev lite mer annorlunda än de flesta mornar. Jag vaknade av att någon visslade ”här kommer Pippi långstrump” ute i köket. Sakta började jag sortera morgonens intryck. Hustru Eva visslade den glada melodin, något positivt måste ha inträffat. 

Sömndrucken kliver jag upp ur sängen. Hundarna, som av någon anledning alltid ligger och väntar på sina bäddar till det att husse sätter ner fötterna på golvet efter nattens eskapader, reste sig samstämmigt och hälsade god morgon både på husse och varandra med våldsamt viftande svansar.

När jag efter en kortare morgontoalett släntrar in i köket möts jag av de underbara orden ”god morgon älskling”. Därefter kom förklaringen till det uppspelta humöret. Det är femton grader varmare ute i dag jämfört med i går, vi har bara minus sjutton grader i dag kvittrade Eva glatt. 

Efter en närande frukost bestående av en stor mugg kaffe och limpsmörgås med gravat tjäderbröst (väldigt gott men allt för sällsynt) som pålägg, började planeringen av dagen att ta form. 

Hustru Eva hade fullt upp hela förmiddagen med egna åtaganden. Därför blir det hundarna och jag själv som skulle aktiveras. Toppjakt slår det mig. Tjädern har ju nästan inte suttit i topp någonting under den gångna köldperioden. Nu måste de ju ändå börja äta.

 

Öngårdsberget blev åter målet för vår färd. Nimbus och Origo skulle få följa med på färden trots att det var studsaren som skulle tala för dagen. Tanken var att jag helt enkelt skulle sätta hundarna bakom mig om jag fick skottmöjlighet på en tupp ute på bete i någon tall.

 

Ett helt fantastiskt underlag att färdas på för hundarna hade bildats ute i terrängen. Innan köldperioden hade det varit en lång period av blida, kanonfrost och därefter en kort period med snöfall, ett par decimeter snö hade det blivit ovanpå ett stenhårt underlag av skare. Nimbus och Origo kunde nu i princip löpa lika lätt på skaren som på barmark.

 

Uppe på Öngårdsberget färdades jag på skidor medan hundarna löpte lätt ute i terrängen i full frihet. Alla tre trivdes vi och njöt i fulla drag av, som det just då kändes, den underbara vinter temperaturen och det fantastiska föret. Äntligen kunde man andas utan att näsborrarna klibbade ihop till små springor på grund av kylan. Att rimfrosten lade sig som en slöja både på mitt med flera lager tyg klädda bröst och i hundarnas päls när vi andades ut upplevdes nästan  lite vackert. Nästan tjugo minusgrader måste ju ändå få synas på något sätt. 

Vi hade jagat i säkert en hel timme utan att få syn på en enda tjäder- eller orrtupp. Plötsligt upptäcker jag att hundarna reagerar på något framför oss. Jag saktar ner tempot och väntar på att mina jaktkompisar skall krypa in i stånd. Ingenting händer men ändå ser jag att hundarna är på helspänn. Någonting är väldigt intressant för dem. 

Från ingenstans reser sig en älgko med två kalvar ur en lega inte mer än ungefär femtio meter framför hundarna. Jag beordrar stopp på både Nimbus och Origo, de står helt lugnt och tittar på de flyende älgarna. Då inträffar det mest osannolika. Älgkon och kalvarna stannar upp. Kossan grymtar, fäller öronen bakåt och börjar sakta och väldigt hotfullt komma emot oss.

 Nimbus verkar helt ointresserad av situationen. Origo däremot stelnar till, tittar på mig och ger ifrån sig en kort morrning. Jag försöker att försiktigt dra mig ur det obehagliga händelseförloppet. Adrenalinkicken och känslan av att vilja fly går inte att ta miste på. Oron för hundarna hindrar mig dock från att bara lämna platsen så fort som möjligt, känslan av att vilja hjälpa dem är större än oron för min egen person. En underlig och helt knasig tanke egentligen, vovvarna kan ju ta vara på sig själva betydligt bättre än vad jag kan i rådande situation.

 

Plötsligt gör älgkon ett våldsamt utfall rakt emot oss. Avståndet till hundarna är nog inte mer än tio meter och jag själv befinner mig ytterligare ett tiotal meter bort.

 

En för mig helt oväntad situation uppstår plötsligt. Origo byter helt skepnad. Hastigt och lustigt uppträder han som en fullfjädrad älghund. Han springer runt älgkon med fullt ståndskall. Kon lägger därmed hela sin uppmärksamhet mot Origo, helt oväntat byter min kompis fokus och ger sig iväg mot kalvarna som står ett tretiotal meter bort. Älgkon förföljer honom i vilt raseri. Origo fortsätter att dansa runt de tre älgarna med fullt ståndskall. Älgfamiljen börjar sakta dra sig nerför sluttningen på berget med Origo dansande runt dem.

 

Min oro för Origo är säkert väl befogad när ekipaget försvinner utför berget och mitt synfält. Med en lätt panik i själen och ett bankande hjärta visslar jag in honom. Min lilla jaktkompis kommer glatt skuttande tillbaks mot oss. Kanske har jag fel men jag tyckte mig skymta en viss stolthet i Origos blick när han kommer fram till Nimbus och mig. 

En erfarenhet rikare drar vi oss hemåt. I mitt huvud ringer det som ett mantra, en bretonhund kan vara bra till mycket utöver att vara en duktig stående fågelhund. 

Skitjakt på Er go vänner.

 

Origo och gamle Nimbus har haft en lyckad jakt

Origo och gamle Nimbus har haft en lyckad jakt

Bretonhälsningar

Stig-Åke ”Pigge” Göransson

 

Back To Top